Äventyr med en gnutta förtvivlan
Jag har ont i fötterna. Har stått och gått hela dagen samt serverat bullar och kaffe. Det har varit relativt lugnt på tinell's idag förutom sista timmen, den var fan hektisk, käkade lunch vid 16, 30 huga, det mår inte magen bra av. Fast i övrigt är jag faktiskt på bra humör idag, jag har bokstavligt talat strålat på jobbet och haft leendet upp till öronen. Ja det är en bra dag idag och bättre ska den bli.
Ikväll blir det förfest hos memmely med SRf:arna sen krogen förmodligen (brukar vara svårt att undvika). Så korka upp vinet och ta fram syrgasen!
I övrigt så var gårdagen en konstig dag. Nojjig som jag är så bestämde jag mig kl 1 igår natt för att det var skadligt att bo i vårt 1800-tals hus när den stora "stormen" skulle komma, ringde Anabanana och frågade om hon hade plats för en stina och två katter i lägenheten, hon vart faktiskt jätteglad då hon kände att besök just då var en mycket bra idé. Så dit kom vi.. jag och mina två grisar. Vi satt uppe och pratade till kl 4 och höll på att somna. Tanken var även att vi skulle upp på body combat som började halv 11 men det var vi för trött för. Jag vaknade till kl 11 av att Wilma satt och blängde på mig som vanligt men jag såg inte till Lilo, började lite smått med att kolla under soffan och under sängen men där var hon inte, vid det här laget började jag få lite smått panik och väckte Anna, det var då allt flippade ut, vi sökte överallt och då menar jag verkligen överallt!... papperskorgen, i soffkuddarna, micron, i diskmaskinen, i frysen ja i princip överallt. Här började jag bryta ihop och kände mig som världens sämsta mamma, jag sprang fram och tillbaka i panik tills jag bestämde mig för att sätta mig i soffan och anna kom efter, helt plötsligt hör jag ett skrik och Anna som satt i soffan var nu i luften med armarna och benen åt alla håll skrikandes "hon är i soffan, hon är i soffan", vid det laget kände jag mig som huvudpersonen i en dålig skräckfilm från 80-talet. det visade sig att lilo den lilla rumpan hade krypit in i soffan och låg obesvärat och sov i armstödet. vi vände upp och ner på soffan och bestämde oss för att det var lika bra hon fick ligga där fram tills Anders kom och hämtade oss.
Stackars, stackars Anna! inte nog med att jag våldsgästade henne mitt i natten så fick hon stå ut med kissarnas skadedjursaktiga beteende. Hon är ovan med katter och lär ju inte vara mer van nu. Dom sista orden hon sa till mig tror jag var: "ja Wilma är ju rar, men lilo..." och jag nickade instämmande. Hon är en speciell liten apa den där Lilo men hon är min underbara lilla speciella apa, och tänk vad vardagen skulle vara tråkig utan hennes små bestyr.
Nä, nu har det blivit dags att hoppa in i duschen och ta på sig partyhatten.
So long!
Dagens låt: Gigi D'agostino - Le passion
Ikväll blir det förfest hos memmely med SRf:arna sen krogen förmodligen (brukar vara svårt att undvika). Så korka upp vinet och ta fram syrgasen!
I övrigt så var gårdagen en konstig dag. Nojjig som jag är så bestämde jag mig kl 1 igår natt för att det var skadligt att bo i vårt 1800-tals hus när den stora "stormen" skulle komma, ringde Anabanana och frågade om hon hade plats för en stina och två katter i lägenheten, hon vart faktiskt jätteglad då hon kände att besök just då var en mycket bra idé. Så dit kom vi.. jag och mina två grisar. Vi satt uppe och pratade till kl 4 och höll på att somna. Tanken var även att vi skulle upp på body combat som började halv 11 men det var vi för trött för. Jag vaknade till kl 11 av att Wilma satt och blängde på mig som vanligt men jag såg inte till Lilo, började lite smått med att kolla under soffan och under sängen men där var hon inte, vid det här laget började jag få lite smått panik och väckte Anna, det var då allt flippade ut, vi sökte överallt och då menar jag verkligen överallt!... papperskorgen, i soffkuddarna, micron, i diskmaskinen, i frysen ja i princip överallt. Här började jag bryta ihop och kände mig som världens sämsta mamma, jag sprang fram och tillbaka i panik tills jag bestämde mig för att sätta mig i soffan och anna kom efter, helt plötsligt hör jag ett skrik och Anna som satt i soffan var nu i luften med armarna och benen åt alla håll skrikandes "hon är i soffan, hon är i soffan", vid det laget kände jag mig som huvudpersonen i en dålig skräckfilm från 80-talet. det visade sig att lilo den lilla rumpan hade krypit in i soffan och låg obesvärat och sov i armstödet. vi vände upp och ner på soffan och bestämde oss för att det var lika bra hon fick ligga där fram tills Anders kom och hämtade oss.
Stackars, stackars Anna! inte nog med att jag våldsgästade henne mitt i natten så fick hon stå ut med kissarnas skadedjursaktiga beteende. Hon är ovan med katter och lär ju inte vara mer van nu. Dom sista orden hon sa till mig tror jag var: "ja Wilma är ju rar, men lilo..." och jag nickade instämmande. Hon är en speciell liten apa den där Lilo men hon är min underbara lilla speciella apa, och tänk vad vardagen skulle vara tråkig utan hennes små bestyr.
Nä, nu har det blivit dags att hoppa in i duschen och ta på sig partyhatten.
So long!
Dagens låt: Gigi D'agostino - Le passion
Kommentarer
Trackback